ἐπανιτέον
ἐπανιτέον, one must return
ἐπαν-ῐτέον,
- one must return to a point, Pl. R. 532d, Arist. PA 682a31, etc.
ἐπανιτέον [ῐ] vb. d’ἐπάνειμι, Plat. Rsp. 532d ; Arstt. P.A. 4, 5, 61.