ὀχεά
ὀχεά, cave, grot
ὀχεά, Ion. ὀχ-εή, ἡ,
- = χειά, cave, grot, Arat. 1026, Nic. Th. 139, Orph. A. 79: contr. gen. ὀχῆς Arat. 956. [Oxyt. acc. to Theognost. Can. 102.]
ὀχεά, ion. -εή, εῆς (ἡ) caverne, grotte, Arat. 1026.
Étym. ἔχω, contenir.
ὀχεά, ἡ, poet. = χειά, Höhle, Nic. Ther. 139.